Utveckling och allmänna tekniska data

Historien om DC-3:an börjar egentligen med DC-1 (DC = Douglas Commercial) som utvecklades på upp­drag av TWA - Transcontinental and Western Air.

DC-1:an kunde ta 12 passagerare och var försedd med nymodigheter som autopilot, toalett, ett litet galley, ljudisolering och värme.

Endast ett flygplan byggdes (c/n 1137) och efter roll-out den 22 juni 1933 gjordes den första flygningen den 1 juli 1933. Registreringen var X223Y och piloter var Carl Cover och Fred Herman.

Flygplanet levererades till TWA i september 1933.

Det köptes sedan i september 1936 av Howard Hughes som hade planerat att under år 1938 använda planet för en jorden runt-flygning.

1938 såldes flygplanet, registrerat G-AFIF, till Lord Forbes i England och det slutade sina dagar hos SAETA (som sedan blev Iberia), registrerat EC-AAE och med namnet Manuel Negron, med en buk­landning på grund av haveri på vänster motor vid starten från Malaga den 4 oktober 1940.

DC-1:an var försedd med två niocylindriga Wright Cyclone R-1820-motorer som var och en utvecklade 710 hästkrafter.

Under en kortare period flögs planet, som DC-1A, med Pratt & Whitney R-1690 Hornet-motorer som var och en utvecklade 700 hästkrafter.

Planet var försett med ställbara tre-bladiga Hamilton Standard-propellrar.

För att bevisa motorernas goda prestanda och för att tillgodose Charles Lindberghs krav flögs planet på endast en motor omedelbart efter lättningen från Winslow i Arizona till Albu­quer­que i New Mexico. Storcirkelavståndet mellan flygplatserna är ca 374 km.

DC-2 är en något förlängd vidareutveckling av DC-1 och kunde ta 14 passagerare. Även DC-2:an utveck­lades på uppdrag av TWA.

DC-2:an (c/n 1237) flög för första gången den 11 maj 1934 och den första kommersiella flygningen skedde i juli 1934.

KLM var det första bolag utanför USA att använda sig av DC-2. Dessa tillverkades i USA och flögs till New York/Idlewild. Vingarna monterades av och flyg­planen skeppades med båt till Rotterdam för att där åter sättas samman hos Fokker inför den slutliga leveransen.

DC-2:an var försedd med två niocylindriga Wright Cyclone R-1820-motorer som var och en utvecklade 875 hästkrafter.

Totalt hade 156 DC-2:or tillverkats när den sista levererades i december 1939.

American Airlines ville ha ett större flygplan för sina långa flygningar över den amerikanska kontinenten och Douglas konstruerade då den så kallade DST (Douglas Sleeper Transport) som var försedd med bekväma sängar för 14 passagerare, modellen kallades Skysleeper. Även en version med 21 passagerarsäten samt en lyxversion med plats för 14 passagerare kallad Skylounge togs fram.

DC-3/DST X14988 (c/n 1494) flög för första gången den 17 december 1935 från Clover field i Santa Monica, Kalifornien. Pilot var även denna gång Carl Cover, nu med Frank Collbohm som andrepilot.

Det första exemplaret levererades till American Airlines den 7 juni 1936 och sattes i trafik den 25 juni 1936 mellan Chicago och New York.

American Airlines Skysleeper Flagship San Francisco
Foto från flagshipdetroit.org

KLM var den första kunden i Europa och beställde DC-3:an redan 1936. Även ABA (AB Aerotransport), Air France, LOT, Sabena och Swissair var tidiga användare.

DC-3A SE-BAB Höken levererades till ABA i augusti 1937

SE-BAT Tranan  från ABA-SILA:s skrift Fågelvägen

Det andra världskriget innebar ett stort transport­behov och över tio tusen exemplar byggdes av de militära versionerna, bland annat C-47 Skytrain som var försedd med ett förstärkt golv och en stor fraktdörr och C-53 Skytrooper som var avsedd för trupptransport och bogsering av glid­flyg­plan. Första flygningen med C-47 gjordes den 23 december 1941.

Majoriteten av de militära flygplanen till­verkades vid helt nya anläggningar i Long Beach och Oklahoma City.

Det sista flygplanet rullade ut från fabriken i maj 1946 och då hade totalt 10.632 flygplan tillverkats. Av dem hade 966 tillverkats i Santa Monica, 4.285 i Long Beach och 5.381 i Oklahoma City.

I Sovjetunionen tillverkades flygplan med beteck­ningen Lisunov Li-2 i över sex tusen exemplar.

I Japan tillverkades nästan fem hundra flygplan av Nakajima och Showa, de betecknades L2D.

De första flygplanen var försedda med två Wright Cyclone R-1820-motorer som var och en utvecklade 920 hästkrafter, men de allra flesta var försedda med två fjorton­cylindriga Pratt & Whitney R-1830 Twin Wasp-motorer som var och en utvecklade 1.200 hästkrafter, se bilden här nedan.

Foto från commons.wikimedia.org

Många svenska flygbolag har använt DC-3 och över­lägset flest har SAS använt, nämligen 47 st åren 1946 - 1957.

LN-IAF Fridtjof Viking på Fornebu på ett vykort från SAS
Foto: Arne Fager

Det gamla SAS-vykortet här ovan, med special­stämpel från Bromma 1986, visar DNL/SAS DC-3C LN-IAF.

Flygplanet registrerades SE-CFP 1957 och det användes då av Linjeflyg för att 1960 säljas till Flygvapnet.

Linjeflyg SE-CFP på ett vykort från Flygande Veteraner

Flygplanet ägs sedan 1983 av stiftelsen Flygande Veteraner och det opereras av föreningen Flygande Veteraner.

Läs om Flygande Veteraner och Daisy här.

Det svenska flygvapnet använde totalt åtta DC-3:or, betecknade Tp 79, under åren 1949 - 1984.

Tp 79. Illustration: Björn Karlström

Linjeflyg använde 15 DC-3:or, varav en var inhyrd från Finnair, under åren 1957 - 1965.